Vad ska ålderdom vara?

Jag har nu spenderat snart en vecka hos min Farmor och Farfar, 88 och 98år gamla. Det är omöjligt att inte fundera på vad ålderdom borde vara, vad livet i sin helhet borde vara. Jag tänkte beskriva hur jag upplever några timmar av deras ålderdom, jag skriver i jag form men det är inte deras ord, det är mina.

Såhär kan det vara, såhär är det just här:

Farfar: alla mina gamla arbetskamrater och vänner är döda, endast ett av mina syskon lever. Jag har inte sett något på över fem år och jag hör knappt vad folk säger. Jag ligger kvar i sängen på morgonen och väntar på att min fru ska säga åt mig att hemtjänsten varit här och att jag får gå upp och tvätta mig. Varje frukost äter jag samma sak, jag försöker vara hälsosam, jag har en hel kasse full med vitaminburkar som jag tar av varje morgon. Min fru tycker jag är till besvär för att hon måste hjälpa mig så mycket och för att jag alltid spiller, men jag ser ju ingenting. De senaste åren har hon fått för sig att jag inte är jag utan att jag är en inkräktare som tagit hennes mans plats. Hon skriker mycket på mig men jag hör sällan vad hon skriker. När jag ätit frukost går jag ofta och lägger mig, jag har inget att göra och ingen att prata med. Jag saknar alla mina vänner, jag önskar att jag hade någon att prata med om hur det har varit, jag har så många minnen, det är minnena som håller mig sällskap. Jag kan inte duscha själv för att de har bytt ut handtaget på duschen och eftersom jag inte ser så kan jag inte hantera det, jag skulle fått hjälp av hemtjänsten men det blev aldrig något duschat och sen tog de betalt i alla fall så jag avbokade tjänsten. Jag tvättar mig i handfatet istället men en känner sig aldrig riktigt ren, ibland får jag hjälp att duscha av någon av mina barn eller barnbarn, det är otroligt skönt att vara så ren. Det har blivit svårare och svårare att hitta i lägenheten trots att jag känner mig fram, jag hamnar i fel rum och förstår inte hur jag hamnade där. Min fru är snäll och hjälper mig trots att hon har så ont och fast hon inte tror att jag är hennes man. Förut försökte jag övertyga henne om att jag var jag men nu har jag slutat nästan helt, jag trodde att det skulle gå över men det gör det inte. Det är inte roligt att vara så här gammal och inte ha någon kvar att prata med. Mina barn och barnbarn är snälla, när de hälsar på är det så roligt för då är det någon som lyssnar på mig och hjälper mig men jag är alltid rädd att de ska göra för mycket, jag vill inte vara till besvär, de har ju så mycket i sina liv. Jag spelar på lotto varje vecka, jag hoppas på att vinna mycket pengar så att jag kan dela ut det till mina barn, jag har ju aldrig tjänat bra så det finns inte mycket att ärva.

Farmor: Jag går upp varje morgon 6.30 så att jag är klar när hemtjänsten kommer och ger mig medicin. Förut fick jag ta den själv men nu får jag inte det längre.  Jag har så ont i kroppen så att jag orkar nästan inget, när jag klär på mig så suckar jag och ibland skriker jag till för att det gör så ont. Värst är det i axlarna, jag kan inte längre lyfta händerna över huvudet och det är jobbigt för då kan jag inte tvätta håret eller lägga upp det på spolar som jag gjorde förut. Jag har en vännina som kommer och hjälper mig att permanenta håret lite då och då, tur är det för att det är så dyrt hos frisören. När hemtjänsten varit här så väcker jag gubben, min egen man gick iväg en dag för ungefär två år sedan och har varit försvunnen sen dess. Alla säger att gubben är min man men jag vet nog, inte ens mina egna barn tror på mig, men en dag ska jag hitta min man. Han behöver så mycket hjälp den där gubben, han är visst släkt med min man, de har till och med samma namn men jag vill inte att han ska bo här, jag orkar inte ta hand om honom. Han säger att han är min man, han försöker lura mig för att han ska få bo kvar här men jag vet nog. Om det inte blir bättre snart så kommer jag gå iväg och aldrig komma tillbaka för jag orkar inte mycket längre. Ibland kommer mina barn eller barnbarn hit och då mår jag mycket bättre, de hjälper mig med matlagning och sånt, ibland städar de och hjälper mig tvätta håret och lägga upp det på spolar. Mitt barnbarn Linnéa brukar massera mina axlar när hon hälsar på och det är fasligt gött. Jag skulle vilja ha mer hjälp från hemtjänsten men det är så dyrt och min pension är så liten. Mina barn undrar om jag inte skulle vilja bo på ett serviceboende istället men jag vet inte, jag tycker det verkar jobbigt med förändringen och jag vill inte göra mig av med mina saker.

Nu då till min fråga: ska det vara så här? Kan vi börja om från andra hållet, börja med att berätta hur vi tänker oss att ålderdomen ska vara och sen räkna ut vad det kostar istället för att räkna ut vad det får kosta och sen försöka klämma in människor så att pengarna ska räcka? Hur ska vi möjliggöra en ålderdom utan isolering och ensamhet? Hur ska samhället byggas för att alla ska kunna delta, får vi verkligen lägga ned alla bankkontor när våra gamla inte klarar av att lära sig den nya tekniken? Vem ska egentligen ta hand om oss när vi har svårt att ta hand om oss själva och varför måste vi känna sån skuld över att ligga till last när vi får hjälp?

Mitt hjärta värker för dem, för deras ensamhet och utsatthet, för att de ska vara så beroende av varandra trots att en av dem egentligen inte vill längre. Jag vill gråta när jag tänker på hur isolerad min farfar är från samhället, han kan knappt lämna lägenheten, han ser inget, hör knappt och är totalt beroende av någon annan, det finns inte en självklar annan, han stannar hemma större delen av tiden. Han måste få sin mat uppskuren för att kunna äta den utan att spilla. När han lyfter upp sin kopp vet han inte vad det är i den eller om den är tom. Jag känner med min farmor som är bunden till en man hon inte längre känner igen som sin man, som ansvarar för att se till att han får mat, hittar till rätt rum, har rena kläder osv. Som trots sin ålder och smärta agerar på känsla av plikt och driver sin trasiga kropp över gränsen för vad hon orkar om och om ingen. Jag vill hjälpa dem men kan inte, dels rent praktiskt, jag bor för långt ifrån dem men också i livet, jag skulle bli uppslukad och ha sönder min egen kropp i min önskan att göra deras liv drägligt. Listan på saker att göra är oändligt, deras tempo är obegripligt långsamt.

Hur ska det vara egentligen, hur vill vi ha det?

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Vad ska ålderdom vara?

  1. Anneli says:

    :’(
    ♥ ♥ ♥

  2. Robert says:

    Detta är så sant! I det samhälle vi har existerar inte människans värde utanför vad människan kan göra för produktionen. Vi blir alla sedda som varor i ett kapitalistiskt system och värderas utifrån vår förmåga att skapa en vinst åt arbetsgivare eller samhället i stort.
    Reifikationen av människan inom det kapitalistiska systemet återfinns överallt. Kvinnors låga löner då de alltid förväntas skaffa barn (det frågas aldrig om en vill, utan om NÄR) och på så vis inte anses (av kapitalistiska arbetsgivare) kunna bidra till kapitalet i samma utsträckning som män. Funktionshindrade som ses som ett problem, istället för en tillgång. Invandrare vars bakgrund/kultur/etnicitet ses som ett hinder, istället för en tillgång.
    Listan goes on som vi alla vet.
    Men sätter min tilltro för att 2014 så kanske det äntligen blir dags för F! att komma in i riksdagen och säga att NEJ, vi tror på människors värde och rättigheter istället för profit och vinstintressen.

    Fantastiskt bra blogg, har kollat på många av dina klipp på youtube. Du är verkligen en Femme-feministisk (alt: Tiarafeministisk, som du själv säger) stjärna, patriarkatet ska krossas med glitter, glamour och kampglöd! Keep up the good work, personer som du gör mig stolt över att själv vara feminist.
    Tillsammans kan vi skapa förändring!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>