Mitt blod

Efter att ha fungerat som myggbuffét i fem dagar och min kropp är så bucklig av myggbett att några fler inte borde spela någon roll klarar jag av att döda de myggor som vågar beträda min närhet. När jag dödar dem känner jag ingen tillfredsställelse, bara tomhet och ibland sorg.

Jag tänker att jag inte vill behöva döda för att försvara mitt blod. Vill inte behöva skydda min kropp i tid och otid. Vill inte vara vaksam och försiktig, alltid beredd till motattack. Det kanske vore lättare om det bara fanns mygg att oroa sig för. Tror inte aktivt icke-våld funkar på mygg. Vill inte döda i onödan. 

Känner att jag inte kan vinna, jag blir en kall myggdödare. Surra i mitt sovrum och jag mosar dig. Försöker du ta mitt blod försvarar jag mig. Du får inte äta mig.

Tomhet och ibland sorg. Själviskt nog är sorgen för mig och inte den döda myggan.

Posted in Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Min Fi-vecka 22

Veckans stora Fi aktivitet har varit att måla och sy en ny banderoll som ska användas på olika hbtq-festivaler runt om i landet 2013 och 2014. Det ska målas ytterligare en exakt likadan banderoll så att det inte blir kris när festivaler sammanfaller eller om det tar lite lång tid för en banderoll att komma “hem”. Idag på morgonen lämnade jag den till en Fi medlem som tog med den ned till Göteborg där den ska göra premiär i West Pride paraden.

Jag har även varit delaktig i att författa detta tiggarbrev som också är kopplat till vårt arbete med att arrangera hbtq-festivaler i hela Sverige (snälla skänk en slant). Jag sitter i den nationella samordningsgruppen för Fi-deltagande på dessa festivaler och gjorde det även förra året. Åren innan har jag varit involverad i att arrangera Fi-deltagande på Stockholm Pride.

Utöver det har jag ett mer långsiktigt projekt kopplat till e-Learning för Fi-medlemmar och har under den här veckan fortsatt att undersöka olika tekniska möjligheter för att få till det snabbt och smidigt men med hög kvalitet. Inget genombrott ännu men det rullar på.

Nästa vecka kör vi på med samordningsgruppsmöte för återstående hbtq-festivaler i år och kanske lite annat smått och gott. Häng på du också!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att utmana sig själv

Jag skulle inte kalla mig teknisk, de enda personer som kallar mig teknisk är personer som är mer otekniska än jag och inte vet vart strömkabeln ska sitta i datorn. Med detta sagt så har jag trots detta arbetat som SharePoint administratör och byggt sidor och projektplatser och gjort lite småsaker här och där som jag kanske inte trodde om mig själv en gång i tiden.

Dock brukar jag alltid försöka leja ut de tekniska bitarna enligt devisen: “en ska göra det en är bra på”. Den här hemsidan har jag t.ex. inte byggt själv, inte heller valbloggen jag hade 2010. Just nu har jag en vän som sitter och hjälper mig bygga min nya hemsidesatsning. Allt detta till trots så håller jag plötsligt på att laborera i Open Atrium. Visserligen bara med out of the box grejer men i alla fall. Jag tänker att det handlar om att utmana sig själv och att om en inte hittar någon som kan göra det åt en (vilket då är fallet här, jag kan få support men inte leja ut det helt) och det en vill ha är tillräckligt viktigt så är det dags att lära sig.

På sätt och vis känns det bra, att inte vara teknisk är verkligen ett kors att bära i dagens samhälle där det känns som att varenda kotte kan bygga en hemsida i wordpress, skriva lite HTML osv. Jag avskyr ju att känna mig beroende så det blir ju väldigt snabbt problematiskt. Vem vet, jag kanske hittar en ny talang…

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ska vi byta, ska vi byta, ska vi byta kunskap med varandra?

Jag har i flera dagar nu varit frustrerad på mina bristande kunskap i olika saker, trots att det finns så mycket grejer jag är bra på. Men fokus har de senaste dagarna landat i sakerna jag inte kan och den frustration jag känner när jag inte vet tillräckligt om layout, programmering, bygga hemsidor mm. Jag kan se i mitt huvud hur jag vill att det ska bli men jag kan inte skapa det i verkligheten… Jag har bett om hjälp och i många fall också fått hjälp av fantastiska människor som i vissa fall inte ens känner mig så väl. Det ger hopp om mänskligheten det gör det men det skaver fortfarande, jag tycker inte om att känna mig utelämnad åt andras välvilja. Jag är glad och tacksam över all hjälp som finns att få men det är jobbigt att vara beroende av den. Jag kanske aldrig kommer att bli expert på dessa saker men jag skulle vilja lära mig tillräckligt för att kunna fuska mig fram hjälpligt de gånger då ingen hjälp finns att få.

Så vad ska jag göra? Ska jag lägga massor av tid och pengar på högskoleutbildningar och ABF-kurser? Det är absolut ett alternativ men kanske lite mer tidskrävande och grundligare än jag behöver för att trixa mig igenom just dessa delar av livet.

Jag föreslår att vi byter kunskap med varandra!

Du lär mig något du kan och i utbyte så lär jag dig något som jag kan. Det är genialt, socialt och kul. Vi får både lära ut och lära. Det är bytesekonomi på en härlig mikronivå och alla vinner!

Jag vill just nu lära mig:

  • Att bygga hemsidor i WordPress (jag vet att det går att lära sig själv men jag vill ha lite support i alla fall, då tror jag det går fortare)
  • Enklare layout, göra snygga dokument, affischer och foldrar, klippa och klistra i bilder och sånt
  • Lite HTML då det ibland känns som att det är något som en förutsätts kunna
  • Bildredigering
  • Open Atrium och Drupal

I gengälld kan jag lära dig:

  • Att hålla fantastiska tal
  • Jag kan ge dig en ordentlig debatt-träning
  • Hur du syr dina egna gardiner
  • Medlemsrekrytering och aktivering
  • Grunden för att bygga upp en kurs/workshop/föreläsning
  • Stickning/Virkning för nybörjare
  • Introduktion till att jobba i Excel
  • Ledarskap, tips, trix och tekniker för att arbeta som en bra chef
  • Andra saker som du vet att jag kan och skulle vilja lära dig.

Jag tänker att vi lägger upp ca 3 tillfällen var där vi lär ut grunderna. Ingen blir proffs direkt men vi kommer båda igång.

Vad sägs? Ska vi byta?

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Vad är du beredd att göra för den framtid du vill ha?

De flesta personer jag känner har en idé om hur världen skulle kunna bli bättre. Ärligt talat tror jag så gott som alla skulle kunna föreställa sig världen på ett annat sätt. Sen vill vissa göra revolution och andra vill bara få fler att sopsortera, olika omfattande, olika tidskrävande, olika komplikationsnivå, olika ideologisk utgångspunkt. Vissa drömmar kanske är mer realistiska än andra men de har alla en sak gemensamt: de kräver att vi gör något för att det ska hända. Det kräver att DU gör något för att det du vill ska hända ska bli verklighet!

Idag nåddes jag av den goda nyheten att Maria Starck har donerat ett års arbetstid till Fi:

Idag är det klart att Feministiskt initiativ får en unik donation till valarbetet 2014.  Maria Starck, lämnar sitt fasta jobb som digitalansvarig på ActionAid för att under ett år arbeta gratis med partiets valkampanj.

Min tanke är: där har vi någon som inte bara har en vision om en bättre värld men som faktiskt har fattat att något behöver hända och beslutat sig för att det är värt att lägga den tiden/kraften på att göra detta till en verklighet. Detta trots att det påverkar privatekonomin och sättet att leva. I dagens media berättar Maria att hon kommer sälja sin bil, sluta med SL kort och börja cykla för att få det att gå ihop ekonomiskt.

Marias situation är lika beundransvärd som avundsvärd. Det är inte alla som har möjligheten att leva ett år utan inkomst och bara satsa på att göra världen till en bättre plats. Men vi kan göra en liknande handling i en skala som funkar för våra liv.

Är du redo att bidra själv men vet inte hur?

Jag listar nedan ett antal enkla tips för hur du kan sticka ut hakan och visa vad det är värt att göra/offra för att hjälpa Fi komma in i riksdagen/EU-parlamentet/landsting- och kommunfullmäktige:

  1. Om du brukar köpa en morgonkaffe på vägen till jobbet: ta med dig en termos med hembryggt kaffe och ge pengarna du sparar till Fi.
  2. Brukar du äta lunch på restaurang? Ta med matlåda en dag mer i veckan och pengarna du sparar ger du till Fi ( 70-1ookr/vecka = ca 3290kr/år)
  3. Donera din egen tid! Ge t.ex. 3h/veckan till Fi, motsvarar kanske tiden du ser på TV en tisdagkväll?
  4. Gör som Maria, skippa SL kortet/busskortet och börja cykla, skänk pengarna du sparar till Fi.
  5. Minska din vardagslyx och bli månadsgivare till Fi. 50kr/ månaden klarar du allra minst kanske t.o.m. mer!
  6. Ge Fi en vecka av din semester. Under 2014 kommer vi ha två stora valrörelser som kräver bemanning till tusen, valstugor, torgmöten, folderutdelningar, affischering osv, osv. Bestäm redan nu att minst en vecka av din semester ska gå till valrörelsen!
  7. Önska dig donationer till Fi när du fyller år. Avstå från presenter du inte behöver och be dina nära och kära istället ge dig en investering i den framtid som du vill ha.

Detta är såklart en mjukstart och om du är beundransvärd/avundsvärd nog att kunna göra mycket mer än detta så kanske det är dags att fråga sig om det inte är läge att verkligen ta ställning för den framtid du vill ha!

Här kommer tips på lite mer avancerade grejer att fundera på:

  1. Är du värsta datasnillet? Gör en Fi-app som hjälper till att promota Fi, kanske är det ett feministiskt frågespel (typ Quiz-kampen men med Fi frågor och fakta), en faktabank, ett äventyrsspel där du kämpar för jämställdhet eller något ännu mer fantastiskt som jag inte kan tänka ut själv.
  2. Händig? Kanske kan du räkna ut hur vi ska få fram snygga, billiga, miljövänliga valstugor i hela landet? Eller fixa bra banderoller till alla valrörelser?
  3. Bra på att göra film? Kanske kan du hjälpa Fi med en härlig youtube-kampanj?
  4. Musikalisk? Var är alla låtar om Fi? Skriv låtar om Fi och spela dem på gator och torg under hela valrörelsen!
  5. Layoutgeni? Vi behöver hjälp att layouta foldrar, affischer mm. Det gäller både lokala och centrala kampanjer.

Nu kvarstår endast frågan: vad är du beredd att göra för den framtid du vill ha?

Kommentera gärna nedan och fyll på med egna exempel på vad du redan gör eller vad du skulle kunna göra för att stötta Fi i valen!

Posted in Uncategorized | 6 Comments

Panta mobilen

Min absoluta favoritorganisation på välgörenhetsfronten: ActionAid har startat en ny kampanj som heter Panta mobilen. De använder pengarna de får in till att säkerställa att människor som behöver ett sätt att kommunicera får en mobiltelefon och en sol-laddare. Jag fick ett mail från dem där det stod:

På Pantaluren.se<http://pantaluren.se/> får du enkelt din mobil värderad och kan sen sälja den och donera ”panten” till ActionAid. På så sätt bidrar den till att flickor och kvinnor kan ta kontroll över sina liv och kräva sina rättigheter, istället för att den ligger kvar i din byrålåda och samlar damm. Bra va? En Win-Win-grej där du både bidrar till en bättre miljö och samtidigt till att flickor och kvinnor runt om i världen får det bättre!

Tyvärr gäller det bara er som har en iPhone att panta. Kolla in mer på http://pantaluren.se/ och på http://www.actionaid.se/2013/04/atervinn-din-lur-och-skank-panten-till-oss

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vad ska ålderdom vara?

Jag har nu spenderat snart en vecka hos min Farmor och Farfar, 88 och 98år gamla. Det är omöjligt att inte fundera på vad ålderdom borde vara, vad livet i sin helhet borde vara. Jag tänkte beskriva hur jag upplever några timmar av deras ålderdom, jag skriver i jag form men det är inte deras ord, det är mina.

Såhär kan det vara, såhär är det just här:

Farfar: alla mina gamla arbetskamrater och vänner är döda, endast ett av mina syskon lever. Jag har inte sett något på över fem år och jag hör knappt vad folk säger. Jag ligger kvar i sängen på morgonen och väntar på att min fru ska säga åt mig att hemtjänsten varit här och att jag får gå upp och tvätta mig. Varje frukost äter jag samma sak, jag försöker vara hälsosam, jag har en hel kasse full med vitaminburkar som jag tar av varje morgon. Min fru tycker jag är till besvär för att hon måste hjälpa mig så mycket och för att jag alltid spiller, men jag ser ju ingenting. De senaste åren har hon fått för sig att jag inte är jag utan att jag är en inkräktare som tagit hennes mans plats. Hon skriker mycket på mig men jag hör sällan vad hon skriker. När jag ätit frukost går jag ofta och lägger mig, jag har inget att göra och ingen att prata med. Jag saknar alla mina vänner, jag önskar att jag hade någon att prata med om hur det har varit, jag har så många minnen, det är minnena som håller mig sällskap. Jag kan inte duscha själv för att de har bytt ut handtaget på duschen och eftersom jag inte ser så kan jag inte hantera det, jag skulle fått hjälp av hemtjänsten men det blev aldrig något duschat och sen tog de betalt i alla fall så jag avbokade tjänsten. Jag tvättar mig i handfatet istället men en känner sig aldrig riktigt ren, ibland får jag hjälp att duscha av någon av mina barn eller barnbarn, det är otroligt skönt att vara så ren. Det har blivit svårare och svårare att hitta i lägenheten trots att jag känner mig fram, jag hamnar i fel rum och förstår inte hur jag hamnade där. Min fru är snäll och hjälper mig trots att hon har så ont och fast hon inte tror att jag är hennes man. Förut försökte jag övertyga henne om att jag var jag men nu har jag slutat nästan helt, jag trodde att det skulle gå över men det gör det inte. Det är inte roligt att vara så här gammal och inte ha någon kvar att prata med. Mina barn och barnbarn är snälla, när de hälsar på är det så roligt för då är det någon som lyssnar på mig och hjälper mig men jag är alltid rädd att de ska göra för mycket, jag vill inte vara till besvär, de har ju så mycket i sina liv. Jag spelar på lotto varje vecka, jag hoppas på att vinna mycket pengar så att jag kan dela ut det till mina barn, jag har ju aldrig tjänat bra så det finns inte mycket att ärva.

Farmor: Jag går upp varje morgon 6.30 så att jag är klar när hemtjänsten kommer och ger mig medicin. Förut fick jag ta den själv men nu får jag inte det längre.  Jag har så ont i kroppen så att jag orkar nästan inget, när jag klär på mig så suckar jag och ibland skriker jag till för att det gör så ont. Värst är det i axlarna, jag kan inte längre lyfta händerna över huvudet och det är jobbigt för då kan jag inte tvätta håret eller lägga upp det på spolar som jag gjorde förut. Jag har en vännina som kommer och hjälper mig att permanenta håret lite då och då, tur är det för att det är så dyrt hos frisören. När hemtjänsten varit här så väcker jag gubben, min egen man gick iväg en dag för ungefär två år sedan och har varit försvunnen sen dess. Alla säger att gubben är min man men jag vet nog, inte ens mina egna barn tror på mig, men en dag ska jag hitta min man. Han behöver så mycket hjälp den där gubben, han är visst släkt med min man, de har till och med samma namn men jag vill inte att han ska bo här, jag orkar inte ta hand om honom. Han säger att han är min man, han försöker lura mig för att han ska få bo kvar här men jag vet nog. Om det inte blir bättre snart så kommer jag gå iväg och aldrig komma tillbaka för jag orkar inte mycket längre. Ibland kommer mina barn eller barnbarn hit och då mår jag mycket bättre, de hjälper mig med matlagning och sånt, ibland städar de och hjälper mig tvätta håret och lägga upp det på spolar. Mitt barnbarn Linnéa brukar massera mina axlar när hon hälsar på och det är fasligt gött. Jag skulle vilja ha mer hjälp från hemtjänsten men det är så dyrt och min pension är så liten. Mina barn undrar om jag inte skulle vilja bo på ett serviceboende istället men jag vet inte, jag tycker det verkar jobbigt med förändringen och jag vill inte göra mig av med mina saker.

Nu då till min fråga: ska det vara så här? Kan vi börja om från andra hållet, börja med att berätta hur vi tänker oss att ålderdomen ska vara och sen räkna ut vad det kostar istället för att räkna ut vad det får kosta och sen försöka klämma in människor så att pengarna ska räcka? Hur ska vi möjliggöra en ålderdom utan isolering och ensamhet? Hur ska samhället byggas för att alla ska kunna delta, får vi verkligen lägga ned alla bankkontor när våra gamla inte klarar av att lära sig den nya tekniken? Vem ska egentligen ta hand om oss när vi har svårt att ta hand om oss själva och varför måste vi känna sån skuld över att ligga till last när vi får hjälp?

Mitt hjärta värker för dem, för deras ensamhet och utsatthet, för att de ska vara så beroende av varandra trots att en av dem egentligen inte vill längre. Jag vill gråta när jag tänker på hur isolerad min farfar är från samhället, han kan knappt lämna lägenheten, han ser inget, hör knappt och är totalt beroende av någon annan, det finns inte en självklar annan, han stannar hemma större delen av tiden. Han måste få sin mat uppskuren för att kunna äta den utan att spilla. När han lyfter upp sin kopp vet han inte vad det är i den eller om den är tom. Jag känner med min farmor som är bunden till en man hon inte längre känner igen som sin man, som ansvarar för att se till att han får mat, hittar till rätt rum, har rena kläder osv. Som trots sin ålder och smärta agerar på känsla av plikt och driver sin trasiga kropp över gränsen för vad hon orkar om och om ingen. Jag vill hjälpa dem men kan inte, dels rent praktiskt, jag bor för långt ifrån dem men också i livet, jag skulle bli uppslukad och ha sönder min egen kropp i min önskan att göra deras liv drägligt. Listan på saker att göra är oändligt, deras tempo är obegripligt långsamt.

Hur ska det vara egentligen, hur vill vi ha det?

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Tvättstugan som gud glömde

Vad är väll en dag i tvättstugan?

Har en sammaritvecka hos Farmor och Farfar i Uddevalla. Idag gav jag mig på att ha tvättstugan åt dem. Jisses vilken tvättstuga.. Maskinerna var inte bara gamla de var även vanvårdade och i tvättmedelsfacken så såg det mycket otäckt ut. Fick mig att längt hem till min egen tvättstuga. Uddevallahem heter fastighetsägaren.

Frågan är vad som är ett rimligt krav på en tvättstuga, vad ska de boende göra och vad ska värden göra? Hur bra måste en tvättstuga fungera? När jag började tvätta så låg det en klump av tvättmedel i ett av facken. Slarvig hyresgäst som inte tagit bort efter sig å ena sidan, kass tvättmaskin som inte får med sig tvättmedlet å andra sidan.

Nåväl, eftersom Farmor och Farfar är så gamla som de är så är det ju bra att jag kan hjälpa dem att tvätta när jag är här. De borde egentligen har hemtjänst för att få sin tvätt tvättad men jag tror att de skulle säga nej för att de tycker att det är dyrt och fortsätta släpa sina trötta kroppar ned i tvättstugan istället…

Och för er som sitter och skriker kvinnofälla, ungt barnbarn som tar hand om dem istället för samhället så ja, det tänker jag också mycket på även om det ärligt talat är min farbror som bor närmast och tar största smällen i just vår familj.

Posted in Uncategorized | Tagged , , | 1 Comment

Vegetarianens klagan

Många inlägg har handlat om att vara vegetarian och äta ute. Oftast är problemet kostcirkeln närmre bestämt en brist på proteiner men ibland är även smaken problemet. Akut hunger gjorde att jag idag intog en måltid på IKEAs restaurang i kungens kurva. Jag fick en osmaklig anrättning av svamp-pankakor och bönröra, smakkombinationen var ungefär lika logisk som ostkaka med texmex.
Detta är inte första gången, är det ingen som provsmakar recepten?

Posted in Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Nyttan med internationella kvinnodagen

Som en person som inte gör något större väsen av jul, nyår eller midsommar brukar jag säga att 8 mars är min högtidsdag, dagen som jag firar med buller och bång. Precis som många träffar nära och kära på jul eller vänner på nyår så träffar jag alla mina underbara feministvänner på 8 mars, min andra familj. Vi samtalar, fikar, demonstrerar och festar tillsammans. För mig har dagen en rent personlig betydelse, min julafton om en så vill.

Internationella kvinnodagen firas väldigt olika, jag kan uppleva en utveckling mot en intellektuellare kvinnodag, seminarier finns i drivor, likså fester medan tendensen att ta till gatorna och visa sin ilska över de orättvisor som drabbar oss minskar. Det finns i alla rörelser en fara i att fastna i mysiga seminarierum, talandes kloka ord, utbytandes radikala tankar. Inte så att det inte behövs men det måste finnas ett steg efter detta, måste finnas fler personer att tala med än de redan frälsta? Media brukar under 8 mars veckan ha större fokus på feministiska frågor, frågor om jämställdhet och frågor om gruppen män och gruppen kvinnor vilket är både sorgligt och positivt. Det positiva är att frågorna som ofta tystas ned får höras, det sorgliga att alla dessa orättvisor inte är lika intressanta resten av året. Media når i någon utsträckning utanför gränsen för vår egna sfär men inte så långt, bara för att det står i tidningen betyder det inte att någon lyssnar.

Men åter till alla glada seminariebesökare, visst är det trevligt, en rosa, feministisk bubbla av personer som tycker som jag, vill som jag. En plats att hämta styrka ur, vi behöver styrka men vad ska vi sen göra med vår styrka? Den gemensamma kraft vi samlar borde naturligtvis gå till att uppnå den förändring om vilken vi hela tiden pratar och tänker!

Jag föreslår att vi lägger mer tid på gatorna och torgen, mer tid att på att söka upp dem som inte förstår varför vi firar 8 mars och pratar med dem, övertygar, debatterar och ökar vårt antal. Låt oss frälsa fler helt enkelt! Låt oss för den delen också övertyga dem på fler dagar om året än 8 mars. Nästa år är det val, det är dags för förändring, ut med rasisterna, in med feministerna.

För dig som inte redan är medlem i Feministiskt initiativ så tycker jag att det är dags för dig att ta klivet in. Steget mellan att vilja ha en förändring och att aktivt verka för den är inte så långt som en kan tro, klivet är litet, kostnaden varierar mellan 50-500kr beroende på vad du har råd med. Om du fortfarande tvekar se det som ditt sätt att ge mig en present på min “julafton”.

Till sist vill jag önska er god kamp och jävlar anamma på 8 mars!

Posted in Uncategorized | Leave a comment